Fjordtokan

Bono (e. Enar 135 ue. Kasper 47) är hästen i mitt liv. Innan han kom in i mitt liv hösten 2006 levde jag under föreställningen av att man älskar alla sina djur lika mycket och att det där med favorithästar var en myt eftersom alla hästar var lika mysiga på sitt eget vis. Bono har fått mig att helt byta uppfattning om detta. På min planet är Bono värdlens snällaste och mest okomplicerade häst men om man rent objektivt börjar studera honom och hans "problem" så finns där en annan bild. 

 

Jag köpte Bono 2006 på hösten och efter att han hade varit hos mig i 2-3 veckor fick jag ett brev från uppfödaren som beskriver en osäker och kännslig, mycket speciell häst. Och jo vist var han speciell, explosiv, pigg och stor samt aningen svårlastad- Hade jag då vetat vad som skulle bli av mig och denna häst hade jag nog inte köpt honom, även om jag i dag inte ångrar det en sekund.

 

 

Bono skulle bli min nya hopphäst. Med en hoppkapacitet över det normala, löshoppat 140 cm, drar benen lätt undersig så såg jag ingen anledning till att det skulle bli så. Jag började träna och red några avd. B rundor på honom som 6 åring och 2008 tog vi oss till Fjord SM i Tingsryd (och stannade ut oss på hinder nummer 3), tävlingsresultaten varierade mellan 0 och fyra felsamt katastrof. Jag åkte av, han stannade ut sig - stod och skakade och var panikslagen så efter många om och men konstaterade vi att hopptävling inte var Bonos grej. När man hoppar Bono så tar han satts så till den milda grad att det blir farligt och om man försöker sitta emot, samla upp honom eller ta en halvhallt så illnitar han precis i avsprånget vilket gör det svårt att sitta kvar.

 

 

Dressyrtävlingar är inte heller Bonos grej, så fort han är borta blir han en stressad och mycket ensam häst. Så vi började tävla distansritt som han är fruktansvärt duktig på, han orkar länge, är lågpulsad och verkligen är nöjd med tillvaron. Vi tävlade upp till 5 mil.

 

Bono har aldrig uppskattat att åka transport även om han efter mycket träning alltid har gått på snällt så han har varit orolig i transporten. Han har alltid åkt på transportens vänster sida och för några år sedan när vi skulle åka och träna lastades han på höger sida, ingen tänkte mer på det. Efter 200 meter hade Bono lagt sig ner och låg och sparkade runt om kring sig i vild panik. Han satt fast och efter det så åker han inte transport. Han går på fint och står lugnt men låter en inte stänga transporten utan att han får panik.

Bono lasttränar i sommras, en plan är att lära honom att åka lös baklänges, men jag är tveksam till hur bra det egentligen är. Tankar?

 

Nuförtiden är han en hemma häst som jag tränar mycket dressyr och distans på. För trotts att inget blev som jag tänkte mig så älskar jag denna häst som är värdlens lugnaste och snällaste under rätt omständigheter, dessa är hemma hos mig med mycket motion. Vi har ett särskilt band och det är inte tråkigt en sekund med denna underbara häst.

 

Folk som träffar Bono tror inte på de katastrofhistorier som finns kring honom, eftersom han är så lugn. Grejen ör den att han går ifrån lugn som en filbunke till skräckslagen utan förvarning. Min största hästbedrift är att han numera är en stabil och balanserad pålle. (för det mesta)

Jag och Bono